Ett specialpedagogiskt förhållningssätt för alla

Förskollärare Anna Wargren studerar till specialpedagog och skriver om hur specialpedagogik egentligen inte skiljer sig från vanlig pedagogik. Förskolans och skolans pedagogik behöver utformas så att den inkluderar alla barn, oavsett ålder och funktionsförmåga.

Jag har jobbat som förskollärare i snart 14 år och går andra terminen på specialpedagogprogrammet. Just nu borde jag egentligen skriva på en hemtenta där jag bland annat ska svara på frågan: ”Hur anser du att du i din roll som specialpedagog ska arbeta förebyggande i relation till olika funktionsnedsättningar?Men så kom istället den här texten till mig och behövde skrivas. Jag har än så länge lite svårt att se mig själv i rollen som specialpedagog, i tanke och handling är jag fortfarande främst förskollärare. Men det är nog en bra sak, vilket ni förhoppningsvis kommer att förstå om ni fortsätter läsa texten.

Vi har läst en del om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) på utbildningen och jag har slagits av hur mycket likheter det finns mellan ett förskolebarn, vars hjärna och olika funktionsförmågor ännu inte är färdigutvecklade, och en person med en NPF-diagnos. Alla individer, oberoende av funktionsvariation, är så klart helt unika och fungerar på just sitt specifika sätt, men låt oss nu tänka generellt.

De funktioner som kan vara nedsatta hos någon med NPF-diagnos är just sådant som små barn fortfarande håller på att utveckla. Det handlar om till exempel uppmärksamhet/fokus, exekutiva funktioner (att styra och organisera sig själv), mentaliseringsförmåga (förstå hur andra känner och tänker) eller hantera sina känslor och impulser. Exempelvis ADHD kan vara svårt att identifiera i förskoleåldern just av denna anledning, eftersom det är mer eller mindre utmanande med dessa saker för små barn.

Diagnoser är förresten inte något som vi pedagoger i förskolan behöver tänka så mycket på. Det står ingenting i vare sig skollag eller läroplan om att det krävs en diagnos för att ett barn ska få det stöd som hen behöver. Vare sig i förskola eller skola. Däremot uttrycks det i skollagen att ”barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling ska ges det stöd som deras speciella behov kräver”. Vi ska möta barnen där de är. Ett av Mölndals stads skolnämndsmål betonar att “med tidiga insatser stärker vi varje barns förutsättningar för god skolgång och hälsa”.

Specialpedagogik är hjälpsamt för alla barn

Jag jobbade lite grann på förskollärarutbildningen på Göteborgs Universitet under två års tid, som lärare i studenternas VFU-kurser, och en återkommande kommentar från studenter var att de lär sig för lite om de yngsta barnen i förskolan. En annan kommentar var att många sa att de fick lite av en aha-upplevelse när de läste kursen i specialpedagogik termin 5 (av 7). Blivande förskollärare läser alltså flera terminer “vanlig” pedagogik och sedan, när de nästan är klara med sin utbildning, en kurs i specialpedagogik.

Vad är ens skillnaden på pedagogik och specialpedagogik kan en fråga sig? Ett sätt att definiera specialpedagogik är som den pedagogik som sätts in där den vanliga pedagogiken inte räcker till. Utifrån allt jag skrivit ovan funderar jag om det är något som är skevt här. Jag undrar om det i förskolan inte borde vara så att det specialpedagogiska arbetssättet är detsamma som det “vanligpedagogiska” arbetssättet? Det borde vara så vi mest effektivt gör de där tidiga insatserna? Ofta vet vi i förskolan inte, även om vi ibland kanske anar, vilka barn som senare i livet kommer visa sig få en diagnos. Men oavsett det, det som är bra och hjälpsamt för dessa barn, är bra och hjälpsamt för alla barn.

Böcker om specped

Höga krav och förväntningar på barn idag

Mycket handlar om vilka krav och förväntningar vi har. I boken "Tydliggörande pedagogik i förskolan” av bland annat David Edfelt och Anna Sjölund, ställer sig författarna frågan: ”kan det vara så att vi ställer högre krav på vad barn ska klara av idag än för ett halvt sekel sedan?” Deras eget svar är att det är mycket som talar för det. Då var grupperna i förskolan mindre, de vuxna var fler och barnens “arbetsdag” på förskolan betydligt kortare. Idag är det inte ovanligt att barn börjar i förskolan vid ett års ålder och många vistas i förskolan långa dagar tillsammans med många andra individer i gruppen. I boken läser jag också:

att om och om igen försöka nå upp till krav som överstiger ens förmåga leder till stress. Det kan i sin tur leda vidare till andra problem som låg självkänsla eller problemskapande beteende.

Eller som den amerikanske psykologen Ross W Greene uttrycker det: “ett stökigt beteende uppstår när kraven som ställs på ett barn överträffar de färdigheter barnet har för att anpassa sig till kraven”.

Jag roade mig med att snabbt skriva ner några av de krav som ställs på barn under en dag på förskolan: lyssna, fokusera, sitta still, vänta, förstå vad som kommuniceras/sägs, uttrycka sig, uppfatta och följa instruktioner, vara flexibel i övergångar/vid byte av aktivitet eller miljö, samspela med andra (ofta många), turas om, dela med sig, klara intryck (ljud, material, händelser), hantera känslor (egna och andras), hindra impulser. Ja det var bara några saker. Lägg därtill att dagsform, hunger, trötthet eller en infektion i kroppen påverkar förmågan att möta krav för stunden.

Så ja, det ställs höga krav på barn i förskolan och utifrån det är det helt makalöst att det ofta fungerar så himla bra. Att de flesta barn trivs, är trygga, leker, lär och utvecklas. Det säger något om det otroliga jobb som förskolans personal gör. Men det känns också oroande om förskollärarstudenter upplever att de lär sig för lite om de yngsta barnen. Det gör att det finns en risk att vi ställer onödiga överkrav på barnen redan från början.

Tydliggörande pedagogik

Det finns sådant som vi inte kan göra något åt som pedagoger i förskolan, saker som påverkar vilka krav som ställs på barnen, som hur våra lokaler är utformade, hur många barn det är i gruppen, vilka individer det är. Men det finns sådant som vi kan göra något åt, som vårt arbetssätt, vårt förhållningssätt och bemötande, hur vi kommunicerar, hur vi svarar på barnens beteende, hur vi lägger upp rutiner, och hur vi skapar våra lek- och lärmiljöer. Det är genom det vi kan göra vårt bästa för att lotsa barnen genom dagen.

Med en tydliggörande pedagogik kan vi så långt det är möjligt göra att verksamheten blir begriplig, hanterbar och meningsfull för alla barn. Rent konkret handlar det om sådant som att arbeta med visuellt stöd, TAKK, tydlighet i miljön och ett lågaffektivt bemötande. När ett barn “bråkar” eller gör motstånd, då tänka “aha, nu är det nog något som är för svårt/obegripligt i den här situationen - vad kan vi förändra? Mycket av detta är sådant som redan görs, men jag tror att vi kan bli ännu bättre. Jag säger inte att det är lätt som en plätt alla gånger. Det kräver tid, kunskap och tålamod av oss.

Nu ska jag sätta mig och försöka svara på den där frågan i hemtentan. Kanske ska jag skriva något i stil med att det förebyggande arbetet i min kommande roll som specialpedagog ska vara att försöka jobba för ett sudda ut gränsen mellan pedagogik och specialpedagogik, så att grunden i förskolan ser ut på ett sådant sätt att den inkluderar alla barn, oavsett ålder och funktionsförmåga. Det lite lustiga är att om jag lyckas med det kanske jag inte ens behövs som specialpedagog.

Anna Wargren
Förskollärare Lackarebäcks förskola
anna.wargren@molndal.se

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    300

    Dela på:

    Senast uppdaterad