Tillverkning

I nästan varje gård i Lindome snickrades det. Kunskapen gick i arv från generation till generation, från far till son. Oftast överlät snickaren både fastighet och verktyg till nästa generation redan under sin livstid.

Akvarell av ett snickeri där de gör Lindomestolar.

Tillverkningen av möbler skedde mitt i familjens vardag. Förutom mannen i familjen, som stod för snickeriet, kunde även barnen och hustrun vara med i produktionen – allt efter förmåga och styrka. Barnen kunde exempelvis hjälpa till med att trampa svarven och se till att limpannan var varm.

Putsning och ytbehandling av möblerna var ett arbetsmoment som ofta utfördes av kvinnorna. Många gånger var det även kvinnornas ansvar att köra de färdiga möblerna med häst och vagn in till Göteborg för att sälja dem på torget.

Försäljning

På fredag kväll var det hektiskt i verkstäderna. Då skulle man få färdigt det som skulle med på lasset. Tidigt på lördagsmorgonen begav man sig den 2-3 mil långa resan in till Göteborg. Kärrorna var fullastade med möbler och kördes in till Lilla Torget i Göteborg. Från 1800-talets senare del ­flyttades möbelhandeln till Järntorget.

På torget kunde hantverkarna möta privata kunder eller uppköpare och diskutera modeller och utförande på kommande beställningar. Handelsmän köpte upp stora partier av stolar och möbler som de sålde till ­era svenska orter och även exporterade till städer i Danmark, Tyskland och Storbritannien.

Dela på:

Senast uppdaterad